Honungsbin lever vilt i håligheter av olika slag, ihåliga träd, trossbottnar, väggar i gamla hus, klipphålor, mm. Det är bättre för pollineringen av omgivningen om man kan se till att det finns fler bisamhällen än det av sig själv blir om man inte hjälper till, kanske 5-10 st kan vara lagom i en bigård. Och det är lättare att hjälpa bina att överleva och skörda överskottet av deras födoinsamlande.
För att hjälpa bina bäst och långsiktigt på ett bra sätt, att sköta bina på ett bra sätt, lär man sig att förstå så mycket som möjligt av hur bin lever i sitt naturliga tillstånd utan någon hjälp. Då kan man se hur bin själva klarar av utmaningar och vad som kan vara en begränsande faktor för dem så att man kan hjälpa dem med just det.
I det moderna jordbruket används ofta s k skyddskemikalier för att skydda grödorna mot skadeinsekter. Det är då lätt hänt att nyttoinsekter som t ex bin påverkas negativt. I vårt moderna sätt att hålla bin har vi inte heller varit vakna för vikten av att inte till varje pris hålla vid liv bisamhällen med sämst livskraft. Honungsbin undviker inavel maximalt, men många biavlare har använt det. När de själva bestämmer utan vaxmellanväggar med förpräglat kakmönster bygger de olika cellstorlekar, mindre i yngelområdet. Allt detta har hos oss idag resulterat i bin som inte är så bra på att möta nya hot.
De allvarligaste hoten mot bina är ett kvalster, Varroa destructor, stort som knapphålshuvud, som sprider virus. Och allt fler lantbrukskemikalier. För att få bukt med varroakvalstret används på många håll ytterligare kemikalier som belastar bisamhällets livskraft, även om de inte skulle ge några restprodukter i honung, vax eller propolis.
Efftersom afrikanska bin i Sydamerika på bara ca 5 år utvecklade resistens mot varroan föddes idén att hämta avelsmaterial från snälla afrikanska bin. Inte alla afrikanska bin är så försvarsbenägna som den variant som kom till Sydamerika, och som rymmer iväg i svärmar av fler anledningar än våra bin, t ex när tillgången på mat är dålig. Tre raser är mer lika våra europeiska bin, Monticoal i framför allt Östafrikas höga bergsområden, Unicolor på Madagaskar och Kapbiet på Sydafrikas södra spets.
I mars 1989 åkte en grupp på fyra biodlare till Kenyas berg i Östafrika och hämtade till Sverige drönarsäd i kapillärrör och biägg och små larver i bitar av nybyggda vaxkakor. Det blev avelmaterial från ett av Afrikas berg, Mt Elgon, med ett klimat nära trädgränsen som liknar vårt men utan en vinterperiod. Vintertemperaturerna var bara på nätterna.
Syftet med avelsmaterialet var att öka vitaliteten och genvariationen hos vårt välavlade europeiska bi. Vi trodde att resutatet skulle kunna bli ett bi som skulle kunna anpassa sig till att klara av varroan. Birasen var Apis mellifera monticola på Mt Elgon, en mörkt och tåligt bi med ett relativt gott humör.